När jag gick genom nordstan passerade jag en guldig cowboy.
Jag är nästan fullkomligt fördomsfri.
Men när det kommer till mimartister kan jag inte blunda.
Jag förstår dem inte.
Jag gillar dem inte.
Jag accepterar dem inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Fast - det är ju det som är det fina med mimartister: man behöver bara blunda så finns de inte längre!
Haha! Det är ju sant. Men samtidigt gillar man ju att plåga sig själv ibland...
Skicka en kommentar