Franskt tema

Jag ska kolla på film ikväll.
Midnight in Paris.
Den verkar bra.
Woody Allen kan ju vara så jäkla bra.
Framför allt med inledningsskämtet i Annie Hall.
Och så verkar det finnas med gott om tjusiga Parismiljöer.
Men jag borde läsa någon av mina många olästa böcker.
Kanske senare.
Förhoppningsvis senare.
Jag dricker ett glas vin.
Har rivit av ett par avsnitt av babel under dagen.
Leif G-W är riktigt rolig.
Och så imponerade han lite på mig med sin franska.
Jag gillar franska.
Vackert.
Sexigt.
Franskt...

bra dag

Idag är det söndag.
Och sista dagen jag är 30 år.
Jag har en väldigt fin dag.
Regnet och de olika grå nyanserna gör det hela lite melankoliskt.
Fast bara lite.
På ett fint sätt.
Efter en promenad till affären försvann huvudvärken.
Söndagsmiddagen fräser i köket och snart är det dags att äta.
Och ikväll blir det ost och vin.
Det känns som att jag firar mig själv idag.
Och jag gillar det.
Dessutom insåg jag precis att mer än hälften av mina inlägg i år har jag producerat i Maj.
Bara en sån sak.

bläck i ögonen

Jag bestämmer inte över folk.
Tyvärr.
Men jag besväras av folk med tatueringar.
Jag har tre stycken själv.
Men vad jag inte har.
Som de andra har.
Är banala budskap.
Om jag kunde bestämma skulle jag säga stopp.
Fast å andra sidan.
Om jag ser en person med en sådan tatuering vet jag att den personen säkert inte har någonting att tillföra i mitt liv.
Så jag sparar tid och energi.
Men det är besvärligt ändå.
Each day is a gift not a given right.
Carpe Diem.
Etc.
Sådant plågar mig.
Gravt...

P.S. Såkallade tramp stamps är inte heller någonting jag uppskattar.

maj (hittills, ja månaden är ju inte slut än)

Jag vet inte vad som har hänt.
Jag var avslagen hela dagen igår.
Idag har jag varit matt fram tills för en kort stund sedan.
Jag känner mig helt plötsligt bra.
Lite glad till och med.
Det är märkligt.
För hittills har inte maj imponerat nämnvärt på mig.
På ett bra sätt alltså.
Men nu.
Från ingenstans.
Idag.
Jag är sunkig och har ett berg av tvätt från igår att vika.
Jag har diskat nästan allt porslin jag har.
Och så blir jag 31 om några dagar.
Och ändå.
Bra.
Huh!

Bob till kaffet

Jag hörde hur min granne, som har kiosken bredvid mig, släpade fram sin betongklump över asfalten.
Han sätter fast GB gubben i den.
Då visste jag att det var dags att kliva upp.
Tvätt- och städdag.
Det blir mest bara tvätt.
Bob Dylan fyller 70 idag och jag ska lyssna på blood on the tracks.
If you see her, say hello är en låt jag inte kan tröttna på.
Verkar det som.
Det är sol.
Men det har övergått i regn ett par gånger under dagen.
Och nu växlar det mellan sol och moln likt en tourette´s syndrom drabbad person som inte kan bestämma sig för om lampan ska vara tänd eller släckt.
Jag tror jag ska dricka lite mer kaffe.
Nu.

riten

Snart ska jag utföra min rit.
Jag har varit halvt utflugen ur mitt hem under en veckas tid.
Men nu är jag tillbaka.
Hemma.
Utanför viner det i almen.
Inne river jag av ett par obarmhärtiga låtar med Jacques Brel.
En dusch.
En pastis.
En rökelse.
Det kommer att bli fint.
Det kommer att bli fint...

bort?

Jag börjar bli rastlös igen.
Det händer ibland.
Jag vill åka någonstans.
I en vecka.
Själv.
Paris eller Berlin eller någonstans i Spanien.
Det skulle vara härligt.
Det känns som att det blir någon form av nystart vid hemkomst.
Och det skulle jag tycka om.
Dock får man ju en släng av vemod också.
Men det är det värt.

klåda

Har varit på vårdcentralen idag.
Det var nog den första gången de tog tid på sig att försöka luska ut vad det var som var mitt problem.
Jag fick till och med träffa en andra läkare.
Bra.
Det kändes värt en hundralapp.
Trots att de egentligen inte kunde komma fram till vad det var.
Som vanligt.
Men jag ska nog ordinera det ordinarie.
Ett glas vatten och lite vila.
I fortsättningen tänker jag titulera mig själv: "Allmänläkaren".

Sans Exigences

Jag tjatar mycket om Jacques Brel.
Men det finns en mycket bra anledning.
Inte bara i hans passion.
Han är även en riktigt bra ordkonstnär.
Lyssna på sans exigences.
Det finns inte någonting som ger mig gåshud i liknande omfattning.
För tillfället.
Texten är fan suggestiv på ett upphetsande sätt.
Och jag tycker att det är fantastiskt.
Mmm...

innan recensionen

Jag stålsätter mig.
Har för avsikt att läsa många sidor idag.
Men det är alkemisten vi talar om så det är ju bara att läsa.
Tänkte att den kanske inte skulle vara så hemsk som jag befarade.
Jag hade fel.
Men jag vill ändå läsa ut den.
Jag måste se helheten till varför Señor Coelho har sålt så många miljoner.
Jag har ju en aning.
Men jag ser det inte.
Hur ska Santiago lyckas ta sig till Egypten?
Han är i Tarifa.
Från Tarifa ser man för i helvete över till Marocko.
(Eller om det är Ceuta, men det är ju bara som en liten blindtarm till Marocko.)
Jag har själv sett det.
Det kan ju vara en början kanske.
Nä, nu ska jag lida...

Stonehenge

Jag ser på vetenskapens värld.
De går på djupet vad gäller Stonehenge.
Någon doktorand inom experimentell arkeologi testar hur man flyttat de stora stenstyckena.
När de har paus ser jag minst två hjälpredor som jonglerar med stenkloten.
Det finns lajvare överallt.
Och jag är egentligen inte förvånad över att just de intresserar sig för arkeologi.
Men måste de alltid vara jycklare.
Även på jobbet?
Det känns inte ok.

ett nytt fall?

Imorgon ska jag åka tåg igen.
Samma sträcka som senast.
En kvart tar den.
Men nu ska jag även ha pengar på kortet så att jag slipper pressa tågvärden.
Det gick ju inte så bra senast.
Hon föll osmidigt i trapporna.
Skadade sig inte farligt.
Men det var otrevligt för alla.
Inte minst för henne.

lök + vin

Jag lagar mat för första gången på ett par veckor.
Har inte riktigt kunnat ta mig för det förrän nu.
Men det känns bra att börja med en gratinerad löksoppa.
Med ett glas vin.
Både i soppan och i mig.
Har fått för mig att det skulle kännas melankoliskt att laga mat själv igen.
Det gör det.
Men det är fan riktigt dystert att äta hämtmat hela tiden.
Så jag föredrar att laga själv.
För.
Jag är fan bäst.

Alkemisten

Jag vill inte säga det här högt egentligen.
Men jag har köpt Paulo Coelho´s Alkemisten.
Jag föraktar honom sedan många år tillbaka.
Utan att jag har läst honom.
Jag har dock lyssnat till honom på TV någon gång.
Jag blir förbannad när jag hör honom.
Eller någonting om honom.
Men jag köpte boken i någon form av studiesyfte.
Det är egentligen inte acceptabelt tycker jag.
Men jag skäms inte.
Även om jag fan borde göra det.
Nu är det sagt.
Överväger att krypa under täcket och läsa honom nu.
Bygga upp lite vrede.
Fast vem vet, jag kanske blir frälst och köper en bok till av honom.
Jag har dock väldigt svårt att se det.
Väldigt svårt att se det.

uppenbarelsen

När jag äntligen fick bäddat rent insåg jag att jag ska förlåta mig själv.
Jag låg inne i mitt påslakan och försökte placera täcket på plats när jag fick det som en uppenbarelse.
Det är dags nu.
Jag har plågat mig själv alltför länge.
Ingen är hårdare mot mig än vad jag är.
Imorgon ska jag släppa det som tynger mig mest.
Jag är inte emo.
Men när jag säger någonting högt eller skriver det brukar jag behöva leva upp till det.
Och det här hoppas jag verkligen att jag kan leva upp till.
Det skulle vara bra.

ett misstag

Idag tänkte jag få gjort någonting produktivt efter jobbet.
Men när jag kom hem och hade ätit blev det aldrig av.
Jag hämtade ett paket på posten.
Sen somnade jag på sängen.
Klockan är inte så mycket än.
Men ångesten över misstaget från igår har paralyserat mig.
Misstaget handlar om ganska mycket vin och ett sms.
Jag skulle egentligen inte ha skickat det.
Istället för att radera det, som tanken var, råkade jag trycka på skicka.
Och då skar jag av mitt i ett ord så jag var tvungen att skicka ett till.
Som en fortsättning.
Det var oklokt.
På så många olika sätt.
Aj.
Aj.

tågvärden

Efter en kort runda på stan åkte jag hem till mina föräldrar.
Jag hann precis på tåget.
Det dröjde en liten stund innan tågvärden kom till mig.
Och jag skulle bara åka till första stoppet.
Jag betalade kontant.
Hon hade ingen växel.
Jag såg hur stressen kom över henne.
Hon var överviktig.
Och irriterad på mig.
Och säkert alla andra resenärer som inte hade stämplat med sina kort.
Hon skyndade iväg för att hämta växel åt mig samtidigt som speakern meddelade att vi snart skulle stanna på min hållplats.
På väg mot pengarna föll hon i trappan.
Hon svor och fick ont.
Hon var vred när hon rotade upp pengarna åt mig.
Jag hade roffat åt mig mina persedlar och var redo att gå av.
Hon bad om ursäkt för dröjsmålet.
Och jag såg på henne att hon hade ont.
Och att hon inte menade det.
Jag svarade "åh, det är ingen fara."
Jag gick av tåget.
Hon fortsatte.
Mot Uddevalla...

två saker

Jag har insett två saker idag.
Minst.
Men det jag tänkte på var att jag blir gammal i månadsskiftet.
Och att jag hade bloggat mer om jag hade fått skriva inläggen på skrivmaskin.
En pc är en skrivmaskin på sätt och vis.
Men inte riktigt ändå.
Jag skulle uppskatta att ta i för varje bokstav.
Och så gillar jag ljudet av en skrivmaskin.
Det känns så mysigt.
Lite som att vira in sig i en kofta och hälla upp en whisky.
Fast motsvarigheten till det.
Men jag ska inte försöka polera en bajskorv.
Det går ju inte att skriva blogginlägg med skrivmaskin.
Eller att bli yngre.
Eller frysa tiden.
Just den här tiden är ju inte så mycket att spara på.
Men åldern gillar jag.
Men om 22 dagar kommer jag nog inte att tycka det.
Även om jag har börjat uppskatta mina födelsedagar mycket mer de senaste åren.
Vart annat år blir det dock jobbigt för mig.
Av någon anledning.
Och förra året gillade jag min födelsedag.
Eller ja.
Dagen innan i alla fall.
Mina kära päron uppskattade säkerligen inte min fysik på restaurangen.
Det var oroväckande för mig med.
Jag vill aldrig att de ska se mig i den formen igen.
Och jag vill aldrig vara i den formen igen.

Östra

Solen steker upp de bleka sjoken hud som flanerar runt i manlig skepnad.
Benen blottas och de gröna träden skriker att vi ska ta en kall öl under dem.
Vissa äter hamburgare i solen medans kidsen pekar finger åt varandra nere på torget.
Östra Göteborg är väldigt vackert nu.
Jag sitter inne med min bleka kropp och tar skydd i min krispiga skugga.
Ska jag ta en öl till maten kanske?
Eller säger min huvudvärk till mig att gårdagen var nog?
Nej, det blir nog en kall öl.
Och kanske en episod av någon tv-serie.
En promenad till kanske.
Ska jag sätta mig uppe vid apslätten och titta på när pensionärerna hystar sina kromade klot?
Allt kan hända.
Hoppas jag...

förlorad kärlek

Helst av allt hade jag velat spendera sommaren med hon som lämnade mig för en vecka sedan.
Det är så lätt att bli bitter och skriva fult när det handlar om kärlek.
Och ändå mer så när det handlar om förlorad kärlek.
Men jag är så himla tacksam över att jag faktiskt fick träffa henne och prata och skratta med henne, vakna upp vid hennes sida och känna doften av hennes hår.
Jag hade ju tänkt på henne så länge innan jag tog mod till mig att tränga mig in i hennes liv.
Det lyckades.
En kort stund.
Jag känner henne nu.
Någorlunda.
Vad ska jag göra med min överblivna kärlek?
Den var ju till för henne.
Ingen annan kan ju få den kärleken.
Den modifieras ju till nästa gång.
Jag får nöja mig med att smärtan ger mig karaktär i ansiktet.
Det är nog bra för min själ att gråta lite och att känna hur allting är så sårbart.
Jag har en kärlekslös period framför mig.
Eller ja, kärlekslös rent romantiskt sett.
Hur ska jag ta mig ur den här känslan?
Och hur ska jag ta mig vidare?
Det blir spännande att se...